morgonen började klockan 6,då Minstingen tyckte det räckte med sömn för hennes del..det åts lite välling i sängen med lite gos,men så tyckte jag Sambon skulle få sova lite längre så vi gick upp och lekte lite i stället..Men efter någon timmes lek så var Minstingen trött så vi la oss på soffan och slocknade båda två,sköönt..
När vi vaknade hade sambon kokat kaffe och dukat frulle..Minstingen mumsade på en macka och så prövade vi ge henne mjölk,men det gillade hon inte.Vatten ska det vara..Vatten till frulle,men jösses vad gott??

Vi tog en tur i det fina vädret och kom bara havlvägs då vi blev bjuden på kaffe och rulltårta,efter lite lek i sandlåda och klättring för en trapp och lån av två skor begav vi oss hemöver för lite mat och sen vidare på kalas hos bästa Melvin som blev 5 år idag,5 år??Men vart tar tiden vägen,min goa lilla kramsjuka kille är ingen kramgo liten kille..Utan en stark robot som kan mosa en bil och kasta fienderna i väggen..så jag höll mej till fikat och ville inte bli ett med tapeten..Kan erkänna att vi lekte med roboten..och den var farligt,riktig farlig..

Minstingen roade sej med att åka 4 meter golden retriver,men så vi skrattade..Hon hade tagit tag i Hugos (hunden)päls bak och stod och mös,så kom det någon i hallen och hunden sprang iväg och Minstingen greppade tag med båda händerna på hunden och vägrade släppa,så hon åkte på knäna efter hunden i en rasade fart,så roligt det så ut..Hon kan verkligen roa på rätt sätt..

Tonåringen kom med priset sitt,en fin pokal som glänste och Minstingen blev så glad,hon riktigt skiner upp när Tonåring kommer,Nu vet jag inte om det var för att Tonåringen hade en pokal med sej eller om det var för att han kom..Så det är inte bara mej han är saknad.Min kille,han är en toppen storbror.Imorgon kommer han hem igen,på riktigt..Efter en veckas längtan,somom man sprungit flera mil och man kommer äntligen i mål sån längtan och lättnad känns det när han kommer..Man blir hel..

Tänk att vissa ska ha kaka,äta kakan,kräkas upp kakan,äta den igen och inte lämna så mycket som en smula till någon annan..Om det nu finns någon liten liten smula så ska det räcka till dom andra,men nu vill jag inte ha någon smula och orkar och vill inte engagera mej mer.Att åka räkmacka och blunda för omvärlden kommer man inte långt på..
Jag är stark nog och klara mej helt själv och behöver ingens hjälp,för att gå igenom livet..Någonstans tror jag att man tappar varann och vägarna går åt olika håll,sorgligt men så är det nog.Trodde att vi var mer rädd om varann..
Vi bor så nära men ändå så långt i från..Jag har mitt dom har sitt.Jag bor här dom bor där..det är inte mycket vi vet om varann nu,när vi ses så sällan,det blir längre och längre mellan gångerna..
Ensam är stark och jag har min Sambo,Minstingen och Tonåringen,dom får mej att andas..



Nu ska jag fixa lite sen sova för i morgon vankas det jobb..

Byebye