Idag fyller någon som bryr sej om mej och mina jättemycket.💙
Någon som kämpar med näbbar och klor för att komma mej nära..
Skulle så gärna vilja och kunna ta denna person in i mitt liv..
 
Men det är så svårt,har så svårt att ta någon in på livet.
Har så svårt att lita och tro på någon,efter alla svek alla lögner och låtsas kärlek så kan jag inte, fast jag så gärna vill lita på någon..
När jag nästan nästan öppnat mej,så blir jag rädd och stänger och sluter mej igen..Slår igen,bommar igen,håller över,blundar..
Vågar inte,kan inte,törs inte fast jag vill.Hjärna säger en sak,Hjärtat säger en annan.
 
Denna person som kämpar och sliter är min pappa,min älskade lilla pappa fyller 60 år,skulle så gärna vilja ge dej den största kramen ever och säga det ordnar sej.

Men jag kan inte,vågar inte..inte än..
Tänk om..tänk om inte fanns..

Vill att mina barn ska ha en morfar,att kunna säga det här är din morfar,att bara kunna packa och åka utan att känna att man tränger sej på,att alltid få vara välkommen..
Men sjuka knäppa jag känner mej alltid som jag tränger mej på,känner mej alltid ivägen,känner mej alltid oälskad.Det gör jag hos alla och alltid..

Vissa åker till sina;så där bara..Skulle jag aldrig göra,tänk om jag kommer olägligt eller dom har annat och göra,tänk om dom ska någonstans eller om jag stör..Vill liksom veta att det grönt att vi kommer..

Som min vän sa på mitt bröllop att Jonas måste vara speciell eftersom jag tagit han in i mitt liv..

Varför är jag så dum mot dom som bryr sej om mej?!!
Pappa,jag älskar dej..
Din Sarah..